Måndag morgon

Imorse ringde båda mobilerna från 06.30 till 07.15… Guuuu’ så de väsnades! Somnade för sent igår, sömnen vägrade nästan infinna sig och jag kände mig fullkomligt orkeslös imorse. Nu har jag druckit kaffe hos grannen och dagen börjar långsamt ge sig till känna.

Om 45 minuter kommer min kära vän och kollega och hämtar mig. Inte för att hon vill, mer för att hon måste. Jag har det gemensamma parkeringskortet nämligen och det är hennes vecka att ha bilen i garaget.

Jag borde alltså stå i duschen. Typ nu.

 

 

 

Trötthet

kan bara behandlas med sömn. Sömn kan förgyllas av dröm. Dröm kan bli verklighet. Och verkligheten är här!

Varm mjölk fungerar inte för mig. Däremot ett svalt sovrum och ett tjockt täcke med mysig kudde.

Jag borde sova nu. Är toktrött. Men först spindel… z.. Z.z.. z… harpan…

Andra bloggar om: sömn, trött, trötthet, dröm, verklighet

 

 

Skrivet i MSN till en trött kollega

Magda säger: man ska *tjong* ge sig på *poff* tröttheten med en *tjoff*

 

 

Kvällsförlopp

Min goda vän säger vid lunchtid: Vi tänkte komma bort över och hälsa på…?

Jag säger: Jamen gör det!

. . .

Så går flera timmar.

Min goda vän ringer vid 17-tiden och säger: Ja, då tänkte vi komma över en stund, går det bra?

Jag: Nämen det går väl bra!

. . .

Så går några timmar.

Klockan 20.04 kommer min goda vän med sonen i släptåg.

Det första vi gör är att springa ner till tvättstugan. Sista maskinen skulle ju tas om hand. Prat, prat, prat under tiden jag centrifugerar, startar torktumlare och hänger tvätt.

Vi går upp tillbaka till lägenheten.

Hon killar katter och prat, prat, pratar under tiden jag gör fika, stämmer av lillans matteläxa och surrar lite med barnens pappa.

Vi fikar och prat, prat, pratar under tiden som lillan drar reglerna för enkel och dubbel konsonant, barnens pappa går hem och jag tjatar om noggrann tandborstning, avklädning och hopp i säng. Klockan hade hunnit bli 21.

Jag lägger lillan, stoppar om och pussar god natt.

Tillbaka till mitt främmande och pustar ut. Då kommer hon på att de ska åka hem. De gör det, de åker hem. Genast drar jag långa benet ner till tvättstugan. Sonen hjälper till och bär upp kläder. Själv skurar jag tvättstugan ljudlöst.

Och först nu sitter jag ner en längre stund på ändan… Det är lugnt och tyst. Ingen som påkallar uppmärksamhet. Ingen som vill prata. Här är bara jag. Inte ens en katt.

Klockan är 23.28 och jag är så djävla less att … Z.z.. z.z… Z.z.Z….. z…

Om kvällen

Om kvällen vill alltid min dotter läsa upp nyskrivna sagor, planera fester, partys och kalas som vore det bestämt och prata om kommande utlandsresa med en självklarhet som varken jag eller min ekonomi känner till. Allt det där och mer därtill fastän det är sent och hon ska sova.

Om kvällen kan min son ta i från knäna och börja filosofera.

Om kvällen är jag trött och vill ha tyst.

Därför krockar deras pratstund med mitt tare-djävligt-tyst-å-lugnt-nu-och-sitt-för-all-del-still

Jag har försökt att bättra mig. Ibland försöker jag till och med se ut som om jag lyssnar fast ingenting lyckas ta sig in i mina hörselgångar.

En vacker dag kanske jag lärt mig. Men då kanske barnen flyttat hemifrån. Ändå kan jag inte forcera det hela. Jag är för trött och lite småsur, kroppen vill sova och hjärnan behöver en stund för sig själv. Gärna tyst och inte en rörelse.

Krockelikrock.

Efter grillmiddagen

Mätt. Proppad. Däst. Tung. Trött. Och seg.