Helvete heller!

Igår sprängde jag ljudvallen. Min egen gräns sprack från ena hörnet till det andra. Stressen dånade i blodet och höga halter noradrenalin svävade runt i min bubbla av tidsförskjutning och tidstöjning.

Och här sitter jag mitt i natten och dricker Tonic och äter Ballerinakakor, strange combo indeed. Vaknade vid 02 och kan inte somna om för alla trängda tankar om dagens arbete som pockar på. Det blev akut ad-hoc-rapportering till företagets högsta chefer, rapporter som de ska skicka ut till alla våra yttersta funktioner, sälj och bemanning. Att sitta tokstressad för att försöka se om det är något uppenbart tokfel, göra rimlighetsbedömningar och granska allt utifrån ett tillgänglighetsperspektiv är fan inte lätt när noradrenalinet trycker undan allt snusförnuft.

Att dessutom felanmäla andra systemfel, ha kontakt med Indien, jagas av kollegor för att besvara frågor kring veckans bemanningsläge, få frågor av helt annan karaktär, vänta på besked för att komma vidare och så alla djävla idioter som kommer och stör en med fullkomligt oviktiga spörsmål… Ja, du hör själv. Stress är inte bra. Och det vet vi redan.

Nope.

Jag vill inte ha tillbaka tokstressen i mitt arbetsliv igen. Kroppen och jag tokvägrar.

Hetluften är inget vänligt och mänskligt ställe. Man kan känna sig viktig en stund men det är i regel bortglömt från andras håll redan nästa dag när ribban höjts ytterligare.

Nope.

Vill inte.

 

Vår samtids komplexitet/guu-va-skönt-att-vara-40+

Vår samtid… Den är så onödigt komplicerad. Vi ska alltför mycket och många saker. Ständigt få ut mer av 24 timmar/dygn utan att dygnet spricker eller kokar över. I 30-års åldern var jag stolt över att få ut en kvart ur varje minut genom att vara överkoncentrerad. På jobbet samlade jag ihop flera aktiviteter och rationaliserade min tid något kopiöst. När jag gick på toa så hade jag också ett ärende till skrivaren, några kollegor, chefen och utposten. Att fokusera så, att administrera sig själv utan inre administratiör och maxa livet tills maxet övergår till ett kosmos i mikrokosmos, jamen, det kan man bara göra under några år. Sedan faller allt ihop av sig själv, som en slags nödvändig biologi. Idag ser jag andra, ofta i 30-årsåldern, göra samma sak. Det är inte lätt att förklara att de missar själva poängen med allting, att de inte njuter som de borde, att de faktiskt är riktigt otrevliga emellanåt eftersom glädjen och glimten i ögat försvinner i takt med effektiviteten.  

Idag har jag sänkt farten. Jag knappar inte lika fort på tangenterna. Det är en mer avslappnad attityd. Med tiden och erfarenheterna lär man sig att gena och lägga fokus där det är viktigast. Med sjukdomar och vetskap om livets djävulskt sköra tråd så har jag också insett att det är faen så mycket viktigare att vara trevlig än spännande, att småprat i längden ger mer än superdjupa diskussioner längs en hinderbana av ordklyverier och vem-som-har-rätt-grejen.

   

  

Krångel?

(något krånglar, ett humör hettar till)

– Faen, faen, faen!!

– Vad är det?

– Den här ¤#@£$€ funkar inte…!

– Jaha…?

– Jamen jag blir så dj***la less på saker som krånglar, jag har inte tid med det.

– Nähä, varför har du inte tid med det då?

Vem har sagt att just du kom till världen, för att få lycka och välgång på färden…?

*trallallala*