Igår sprängde jag ljudvallen. Min egen gräns sprack från ena hörnet till det andra. Stressen dånade i blodet och höga halter noradrenalin svävade runt i min bubbla av tidsförskjutning och tidstöjning.
Och här sitter jag mitt i natten och dricker Tonic och äter Ballerinakakor, strange combo indeed. Vaknade vid 02 och kan inte somna om för alla trängda tankar om dagens arbete som pockar på. Det blev akut ad-hoc-rapportering till företagets högsta chefer, rapporter som de ska skicka ut till alla våra yttersta funktioner, sälj och bemanning. Att sitta tokstressad för att försöka se om det är något uppenbart tokfel, göra rimlighetsbedömningar och granska allt utifrån ett tillgänglighetsperspektiv är fan inte lätt när noradrenalinet trycker undan allt snusförnuft.
Att dessutom felanmäla andra systemfel, ha kontakt med Indien, jagas av kollegor för att besvara frågor kring veckans bemanningsläge, få frågor av helt annan karaktär, vänta på besked för att komma vidare och så alla djävla idioter som kommer och stör en med fullkomligt oviktiga spörsmål… Ja, du hör själv. Stress är inte bra. Och det vet vi redan.
Nope.
Jag vill inte ha tillbaka tokstressen i mitt arbetsliv igen. Kroppen och jag tokvägrar.
Hetluften är inget vänligt och mänskligt ställe. Man kan känna sig viktig en stund men det är i regel bortglömt från andras håll redan nästa dag när ribban höjts ytterligare.
Nope.
Vill inte.
Publicerat av munsprej 
Magda Munsprej 