Min bil är hemma, i sitt garage. Jätteskönt! Men visst erkänner jag att det sved mest, när det talades om att skrota Mazdan, att den var fulltankad. Nu, när den går fint och spinner vackert, så anser jag förstås att det viktigaste är att köra mammas bil så länge den håller. Hmmm… det där lät konstigt…
Det fina med verkligheten är att vrida och vända den så att den passar för ens syften. Inte. Sånt gillar jag verkligen väldigt lite. Egentligen avskyr jag kappvändningar för att täcka över små och ynkliga snedsprång.
Hmmm… så jag moraliserar… jag är ju inte ett dugg bättre än någon annan…
Det svåra med verkligheten är att vänja sig vid den.
Och förhålla sig till sin sanning (för dagen).
Så var det sagt. Eller rättare, skrivet. Fast mest tänkt.
Andra bloggar om: bil, verklighet, kappvändning, sanning