Katt

Alla bilder har jag omsorgsfullt lånat från nätet :)

Först Mozart, född 8/12 1985. Blå perser. Han blev 5 år. En riktig killkatt. Kanske för att jag klemade med honom…? Han är hittills den enda av mina katter som fick åka till fotografen för fotografering

Sedan Zelma, född 5/12 1987. Blåmaskad Birma. Hon blev 16 år. Min älsklingskatt alla kategorier. Juvertumörer… jag hatar juvertumörer. Hon levde sista tiden i favoritfåtöljen, på ett fårskinn, när hon inte låg i min famn. Zelma läste mina tankar, vi kommunicerade mentalt via hjärtat. Min tvillingsjäl. Älskade Zelma och älskade mamma gick bort samma år. Två av de viktigaste borde inte få lämna.

Zelma parades och födde Liten Brun och Doriz 1989 den 7/12. Doriz blev 14 år, vid 12 kom juvertumörerna. Sista tiden bodde hon i mitt knä på kökssoffan. Hon berättade viktiga hemligheter och såg rakt igenom.

Så kom småttingarna Tarzan och SessanMolly, barnen fick varsin. Två underbara buskatter, rutschkaneåkare och helt fantastiska sorkfångare. De blev aldrig rumsrena och gick till slut till katthimlen eftersom jag inte klarar kattbajs och kattkiss på golven. Sorg. Barnen undrade om jag fått specialpris på avlivningar hos Djurkliniken…

Mitt ex hade katter. Så jag klarade mig rätt skapligt. Men så tog kärleken abrupt slut januari 2006 och hemma hördes nada kurr. Eller krafs i bajslådan…

Det gick en tid. En kort tid. Kanske ett halvår eller så. I alla fall kändes det som en evig kattslig tomhet hemma. Lagom till lillans födelsedag åkte vi till Djurhemmet. Jag tänkte ta hand om en katt som inte hade något hem. Föreståndarinnan sa att vi skulle komma dit senare på söndagskvällen eftersom hon skulle få in en tjusig kolsvarthanne med semilång päls. Vi beslöt åka tidigare eftersom lillan skulle i säng i tid. När vi kom dit steg Diesel emot oss, en riktig liten tvårig whiskey-champagnefärgad goding. Fast än mer kärlek blev det gentemot en skogkatthanne på 10 år. Han låg som en kung på en stol. Med lejonman och vackra ögon. Jag lyfte upp honom och han kurrade direkt. Föreståndarinnan såg förvånad ut eftersom han inte tillät någon att bära honom i vanliga fall. Så två katter följde med hem. På prov. Jag hade redan sagt att var någon av dessa två vuxna katter inte rumsrena så skulle de tillbaka. Lilla Diesel var inte rumsren så hon åkte tillbaka ganska direkt. 10-åringen däremot var klockren. Majestätiskt intog han genast platsen som kung här hemma. Och tydde sig till mig och sonen. Ansåg sig vara min bundsförvant. En kväll bet han svartsjukt lillan i handen när vi låg i sängen och läste godnattsaga. Dagen efter körde jag honom tillbaka med tårarna rinnande utefter kinderna. Och där var han, den kolsvarta katthannen på snart 4 år! Tzatziki! Han som nu regerar hemmet tillsammans med mig och följer mig vartän jag går.

Min farbrors kattdamer födde ett gäng kattungar. Vi for dit för att hälsa på. Jag sa kaxigt att jag inte skulle skaffa kattunge igen pga min rädsla för att behöva ta bort en icke rumsren katt. Och där var hon, lilla Sallygumman! Hon är lillans kelgris och följer henne överallt.

Katt är livsnödvändigt för min själsliga hälsa. Så är det bara.

Vackra kattfoton från http://www.sobi.org/photos/Cat/index.html