Såg på reprisen av SVT’s Min sanning med Alexander Bard igår kväll. Lite märkligt eftersom jag normalt byter kanal så fort jag ser Alexander Bards kortbyxor. Nåja, igår kväll tänkte jag ge honom en chans eftersom hela programidén med Min sanning är att det är språket sanning som talas från början till slut.
Alexander pratar om ditten och datten och lika ofta som jag tänker att ”va fan, karln verkar ju både normal, smart och närapå intelligent” så tänker jag att ”men Gud vilket pajaseri och skådespel”. Om det var sanning igår är jag fortfarande osäker på men det var i alla fall intressant och det är inte så illa i sammanhanget.
Hur som helst så diskuterades föräldrarnas roll i barnens uppväxt och skolgång och Alexander menade att föräldrar inte har ett skit att göra med hur det går för barnet i skolan eftersom det är barnets val och inte förälderns. Ok, tänker jag då, delvis har han rätt. Men om jag drar den tanken till sin spets så innebär det ju att glömma hur less man var i 15-16-års åldern och hur mycket jag hade behövt mammas och pappas blåslampa många gånger. Mina föräldrar var sprungna ur generationen födda på 30-talet och de la inte ner så mycket möda på att styra och ställa och påminna och jaga och läxförhöra och stötta och hjälpa till och skriva ut alla papper från skolwebben inför utvecklingssamtalet och… Ja, listan kan göras lång.
Förmodligen lär jag få höra när båda barnen är vuxna att jag var skitjobbig, en riktig böld i ändan.
Å andra sidan vet jag att åtminstone sonen kom in på det gymnasieprogram han ville för att jag jagade honom som bara den i 8:an och 9:an så han fick de poäng som behövdes.
När det gäller dottern så kan jag härmed informera om att hon aldrig acceptera något enda läxförhör. Sedan skolstarten har hon gömt alla läxpapper och blåvägrat dela med sig. Och jag som sett fram emot att få sitta i kökslampans sken och traggla stavning, glosor och geografi.
Så….?
Visst finns det en del bra aspekter i Alexanders teorier och sanningar. Dessutom är jag fullkomligt införstådd med att mycket handlar om min egen rädsla för att barnen misslyckas och hamnar snett, givetvis inte för min egen skull utan för deras. Dessutom är det svårt att se på när talang och intelligens slarvas bort eftersom det är en gudagåva.
Men jag undrar just nu om dottern gärna hade sett mer blåslampa för 2 veckor sedan när hon fick hem ett helt kompendium inför hemprovet i historia. Jag började tjata redan då om att göra lite grand varje dag i stället för allt dagen innan inlämningsdatumet. Men icke. Och imorgon är det inlämningsdatum…
Summa summarum: jag tror på att föräldern ska stötta när barnet behöver och förmå barnen att sikta högt men det ska förstås göras utan krav, med respekt och villkorlslös kärlek. Svårt som fan…
Publicerat av munsprej 
Magda Munsprej 