2010

NUTIDSORIENTERING MODELL 2010

Jag tror mer och mer på att allt handlar om biologi and no more. Det är liksom ”That’s it”. Vi föds, lever och dör, punkt. Precis som fåglar och smågrodor, gräs och tusenåriga olivträd. Det handlar bara om att överleva så länge vi lever. Jag talar om att skaffa mat, värme, tak över huvudet, kläder på kroppen. Allt utanför det är tankens lyxrike. Vi har vårt intellekt på gott och ont. Men det gör oss inte mer värda än andra levande varelser. Vi har liksom ingen egen upphöjd födslorätt till livet. Att vi har en välutvecklad hjärna gör oss inte mer värdefull än en elefant med en välutvecklad näsa… ok, snabel.

För att återgå till överlevnaden, den är inte så dum faktiskt. Överlevnad har en egen motor nära knutet till livet självt. Den ger mig eftertanke och insikt, t.ex. värdet av gemenskap. Överlevnaden leder till flinka fingrar och saker och tings rätta värde. Förväntansekonomi och investeringar är värdelösa i detta sammanhang. Detsamma gäller yta och girighet, bonusar och titlar.

Trots att det inte är riktigt rumsrent i min värld så har jag kommit fram till att social trygghet aldrig kan uppnås och är en fantasiflykt liknande reinkarnation och banksparande. Om vi utgår från att vi är en biologisk varelse så är vi jämställd med naturen och där händer det goda saker, sommaren kommer och solen skiner, likaväl som tsunamis överraskar och höststormar drar in. Människan har följt naturen och flyttat för att skaffa föda men valde så småningom att stanna på olika platser. I och med detta uppkom behovet av att trygga flockens överlevnad. Det sociala samspelets början.

Det pågår en hel del diskussioner kring akassa och försäkringskassan. Jag förstår att folk blir sura som tappar bidragsförsörjningen, det skulle jag bli också. Och kanske händer det en dag, vad vet jag. Men den otryggheten finns inbyggt i själva livet, trots allt. Lika väl som bidraget kan upphöra så kan man dö på kuppen. Förändringarna är extra snabba ibland. Har man räknat med en stadig men knapp inkomst så har man säkrat framtiden. Lätt hänt, vi vanedjur. Hjärnans hjärnvindlingar vill helst gå och trampa i samma spår. Har man däremot inte räknat med en stadig men knapp inkomst så är jag helt säker på att ens livsstil avspeglar sig i sitt leverne. Man lever betydligt billigare, mindre krav, färre regelbundna utgifter, inga abonnemang eller prenumerationer, kanske ingen el heller. Man blir eventuellt helt självförsörjande. Tanken kan vara skrämmande om man lever på Findus färdiglagade sjömansbiff och inte sett en ko leverera mjölk IRL.

Jag vill understryka att jag INTE anser att arbetslösa och sjukskrivna på något enda vis är parasiter på samhället! De är enbart bidragstagare av olika anledningar och vem som helst kan hamna i den sitsen. Mycket har med tur att göra, annat med arv, miljö, klantighet, okunskap, livsstil, tillfälligheter och omständigheter.

Vad jag däremot menar är det obefogade i besvikelsen när samhället (du och jag, grannar, släktingar, städerna runt omkring, söder som norr, kust som inland) inte håller en under armarna längre. Vi är sårbara på samma sätt som för övriga levande varelser. Vi har ingen rätt att kräva ett liv proppfullt med garantier och försäkringar.

Jag har själv en kronisk sjukdom som jag alltid får dras med, MS. Den har gett mig en hel del vånda men också en hel del insikt om det värdefulla i tillvaron. Sedan några år tillbaka får jag ”sjukpension” från Fkassan. Det ger inget överskott och sällan guldkant men det tickar in en summa varje månad. Jag förhåller mig inte till det på något särskilt sätt mer än att jag bor billigt, lever billigt och aktar mig för regelbundna utgifter. Jag har sparat till bil och möbler och har jag inte råd så åker jag inte utomlands. Köper aldrig på kredit för jag vet att nästa månad kan ha sina egna ekonomiska överraskningar.

Har jag haft tur? Kanske, allt är relativt.

Har jag haft otur? Kanske, allt är relativt.

Om jag tittar ut över de som inte får akassa och fkassa så ser jag direktörerna som erhåller skyhöga bonusar, egna företagaren som köper hemmadator på firman, svartjobbare som lägger undan till den årliga utlandsresan, anställda som drar ut på fikaraster och motarbetar företagsledningen som i sig utgår från att den inhyrda managementkonsulten har rätt i fråga om de anställdas effektiva tjänstgöringsgrader. Skulle de vara bättre än folk som får akassa och fkassa?

Om jag tittar ut över hela samhället så skulle man kunna tro att man snart kan photoshoppa sig sin egen värld som är full att perfekta linjer, ständigt blommande krukväxter och ett familjeliv som matchar den nya utemöbeln perfekt.

Det största problemet vi har är att vi kommit för långt ifrån oss själva. Våra inre ligger begravda bakom yta, rädsla och den osympatiska tävlingen bland grannar som vänner. Vi har kommit för långt ifrån vår egen natur. Symboler, högskolepoäng, titlar, bubbelbadkar och badtunnor, märken och årsmodeller har alla tagit platsen som nutidsmänniskans identitet.

Nä, jag tror inte på kravet på social välfärd som den enda rätta vägen. Jag tror inte att så värst mycket upptäckargläjde, ambition och inspiration bor i den sk säkra tryggheten eftersom baksidan består av förlamning, instängdhet och isolering.

Vi behöver fundera kring ren och skär överlevnad. Vad livet egentligen består av och vad som är förgängligt lull-lull. Fundera på vad människans natur består i. Vad tycker du? Och hur tror du att framtidens människor kommer att betrakta oss nu levande, vi som blev frukten av industrialiseringens tidevarv, aktörer i den chica informationsteknikens gryning.

Jag tror att det är djävligt enkelt och hur djävla okomplicerat som helst.

I enkelheten bor förnöjsamheten, lugnet och överblicken. Och en hel del sunt förnuft, klokskap och naturlig trygghet.