Jag åt lunch med en fd kollega, samtalet gick trögt. När vi skildes åt så böjer hon sig fram och sträcker ut en arm och klappar mig på armen, klapp, klapp, klapp… Min hjärna hoppade omkull och försöker i överljudsfart att tolka signalen men gick på erfarenhet av andra vänner så jag böjde mig framåt och besvarade det jag trodde var en kram, vilket det inte var, kände jag när jag helt plötsligt fick lyktstolpekänning. Men så är min fd kollega en vass dam med knivskarpa konturer och ett enormt integritetsbehov…

Läs även andra bloggares åsikter om signal, tolkning, feltolkning, integritet