Inte snett åt höger. Eller vänster. Nä, rakt ut.

Jag sa vad jag tyckte, att nu ska det bli en mer jämviktig deal. Så nu är barnen hos mig och pappan varannan vecka och inte som hittills, sedan skilsmässan 2002, hipp som happ längs efter hans skiftgångs schema med

• mån-tis hos mig
• ons-tors hos pappan
• fre-sön hos mig
• mån hos pappan
• ons-tors hos mig
• fre-sön hos pappan
• mån-tors hos mig
• fre-sön hos pappan
• mån hos mig

osv, osv, fast olika dagar här och där pga 12-veckors schemat… Sedan börjar oregelbundenheten om igen. Och så har jag harvat runt, runt.

Gå en kurs när barnen var små, nänä.

Boka något långt i förväg, nänä, för jag får den nya månadens scheman först efter gnat och tjat runt tidigast den 4-5e i aktuell månad, om jag nu får något schema vill säga… Dessutom ändras schemat höst och vår…

Och vaddå, ta semester? Jo, jo, när jag väl checkat av hans schema, ja.

Planera storhelger? Samma sak där, när jag väl checkat av hans schema, ja.

Därutöver arbetar pappan fackligt och reser till och från hela tiden med övernattningar och kompledighet som följd varvid schemat sätts ur spel ännu mer… För att inte tala om alla lediga dagar som jag räknar som ledig dag som egentligen är mötesdagar, vilket får betydelse i de fall han kommer hem sent.

Så där har mitt liv snurrar runt sedan 1995 när han började gå skift. Som ett evigt tokspringande längs ett maratonlopp om svarta natten ute i skogen… Jag fullkomligt hatar att hänga i någon annans trådar likt en marionettdocka…

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraskap, man, män, pappor