Jag svarade på ett mail och vips sveptes jag iväg och här är mitt svar som jag sände en god vän ikväll:
Jag kämpade hela förra veckan med att försöka lära mig Dreamweaver. När jag hade den förbenade sajten uppe till slut så gjorde jag några små ändringar och vips rasade hela ****** sidan och det kom bara ut ett ord per rad! Det värsta var att jag inte hade en aning om vad jag gjort för att detta skulle hända! Jag drog en djup suck, stängde ner hela skiten och bestämde mig för att lägga ner examensuppgiften och inte skicka in något. Så nu ska jag få en ny uppgift och hinner förhoppningsvis lära mig lite mer om Dreamweaver så jag slipper råka ut för dumma ändringar som totaländrar på allting. Typiskt när man är nybörjare…
När det gäller nya arbetsuppgifter så är min grundregel numer att ”man ska inte ta ihjäl sig”. Det är en bra övre gräns :) Om man tar ihjäl sig så beror det på 2 saker:
- Antingen har man jobbat på fel sätt, med fel attityd eller fel verktyg, fel ingångsläge, fel angreppssätt, fel ambitionsnivå, fel kravställning
- Eller så är uppgiften totalfel för mig, dvs för svår, för simpel, kräver annan kompetens, har otydliga ramar.
Dvs, antingen är det fel på mig eller på uppgiften.
Om det är fel på mig kan jag välja mellan att:
- Antingen göra på ett annat sätt, välja en annan metod, ta ett stort steg utanför boxen, gå en annan stig man inte brukar gå = töja sina gränser/bekvämlighetszon/trygghetszon/you name it :)
- Ge upp alternativt strida och kämpa, slå pannan blodig (det måste vara blod, jag talar inte om några småsmällar)
Om det är fel på uppgiften så kan jag välja mellan att:
- begära stöd och hjälp där det brister
- eller nöta vidare och räkna med kallbrand i själen
Fast jag tror inte på nöjeslivet (apropå min väns önskan om att säga upp sig och i stället sitta på en uteservering i Frankrike, skriva en bok och sippa på ett glas vin dagarna i ända). Det låter säkert bakvänt och osant. Men jag är helt säker på att hela skiten enbart handlar om biologi and no more. Det är liksom ”That’s it”. Vi föds, lever och dör, punkt. Precis som fåglar och smågrodor, gräs och tusenåriga olivträd. Det handlar bara om att överleva så länge vi lever. Jag talar om att skaffa mat, värme, tak över huvudet, kläder på kroppen. Allt utanför det är tankens lyxrike. Vi har vårt intellekt på gott och ont. Men det gör oss inte mer värda än andra levande varelser. Vi har liksom ingen egen upphöjd födslorätt till livet.
För att återgå till överlevnaden, den är inte så dum faktiskt. För den genererar en hel del tid till eftertanke, kommunikation och värdet av gemenskap. Överlevnaden leder till flinka fingrar och saker och tings rätta värde. Förväntansekonomi och investeringar skulle bli värdelösa och girighet, bonusar och titlar likaså.
Trots att det inte är riktigt rumsrent i min värld så har jag kommit fram till att social trygghet aldrig kan uppnås och är en fantasiflykt liknande reinkarnation och banksparande. Om vi utgår från att vi är en biologisk varelse så är vi jämställd med naturen och där händer det goda saker, sommaren kommer och solen skiner, likaväl som tsunamis och höststormar. Människan har följt naturen och flyttat för att skaffa föda men valde så småningom att stanna på olika platser. I och med detta uppkom behovet av att trygga flockens överlevnad. Det sociala samspelets början.
Det är en hel del diskussioner kring akassan och försäkringskassan. Jag förstår att folk blir sura som tappar bidragsförsörjningen, det skulle jag bli också. Och kanske händer det en dag, vad vet jag. Men den otryggheten finns inbyggt i själva livet, trots allt. Lika väl som bidraget kan upphöra så kan man dö på kuppen. Förändringarna är extra snabba ibland. Har man räknat med en stadig men knapp inkomst så har man försäkrat framtiden. Lätt hänt, vi ju vanedjur. Hjärnans hjärnvindlingar vill helst gå och trampa i samma spår. Har man däremot inte räknat med en stadig men knapp inkomst så är jag helt säker på att ens livstil avspeglar sig i sitt leverne. Man lever betydligt billigare, mindre krav, färre regelbundna utgifter, inga abonnemang eller prenumerationer, kanske ingen el heller. Man blir eventuellt helt självförsörjande. Tanken kan vara skrämmande om man lever på Findus färdiglagade sjömansbiff och inte sett en ko leverera mjölk IRL.
Jag vill understryka att jag INTE anser att arbetslösa och sjukskrivna på något enda vis är parasiter på samhället! De är enbart bidragstagare av olika anledningar och vem som helst kan hamna i den sitsen. Mycket har med tur att göra, annat med arv, miljö, klantighet, okunskap, livsstil, tillfälligheter och omständigheter.
Jag har själv en kronisk sjukdom som jag alltid får dras med, MS. Den har gett mig en hel del vånda men också en hel del insikt om det värdefulla i tillvaron. Sedan några år tillbaka får jag ”sjukpension” från Fkassan. Det ger inga överskott och sällan guldkant men det tickar in en summa varje månad. Jag förhåller mig inte till det på något särskilt sätt mer än att jag bor billigt, lever billigt och aktar mig för regelbundna utgifter. Jag har sparat till bil och möbler och har jag inte råd så åker jag inte utomlands. Köper aldrig på kredit annat än kapitalvaror eftersom jag får en gratis försäkring via mitt Visakort när jag köper kapitalvaror. Betalar alltid hela beloppet nästkommande månad. Ränta är ett fult ord i mina öron, både plusränta som minusränta.
Har jag haft tur? Kanske, allt är relativt. Men jag köpte inte video när alla andra gjorde det. Gnetade på med gammelteven och köpte ny när den gamla pajade. Har aldrig haft riktig konst förrän häromsistens när jag sålde lägenheten och gjorde mig en liten slant.
Har jag haft otur? Kanske, allt är relativt. Men det finns värre sjukdomar än den jag har och betydligt värre människoöden.
När allt kommer omkring är jag nöjd med mitt liv och min tillvaro. Jag suktar inte efter hus och statusprylar. Jag har det redan så bra nu när jag bor i mitt livs minsta boende, förutom första lägenheten som var något mindre än den jag bor i nu.
Om jag tittar ut över de som inte får akassa och fkassa så ser jag direktörerna som erhåller skyhöga bonusar, egna företagaren som köper hemmadator på firman, svartjobbare som lägger undan till den årliga utlandsresan, anställda som drar ut på fikaraster och motarbetar företagsledningen som i sig utgår från att den inhyrda managemntkonsulten har rätt i fråga om de anställdas effektiva tjänstgöringsgrader. Skulle de vara bättre än folk som får akassa och fkassa?
Om jag tittar ut över hela samhället så skulle man kunna tro att man snart kan photoshoppa sig sin egen värld som är full att perfekta linjer, ständigt blommande krukväxter och ett familjeliv som matchar den nya utmöbeln perfekt.
Det största problemet vi har är att vi kommit för långt ifrån oss själva. Våra inre ligger begravda bakom yta, rädsla och den osympatiska tävlingen med grannar och som vän. Vi har kommit för långt ifrån vår egen natur. Sympoler, högskolepoäng, titlar, bubbelbadkar och badtunnor, märken och årsmodeller har alla tagit platsen som nutidsmänniskans identitet.
Vi har suddat ut gränser och medelålders går med självklarhet lika gärna i jeans med nitar som i dräkt – bra eller dåligt? Upp till bäraren.
Större barn och ungdomar anser sig ha samma eller bättre/viktigare kunskap än de äldre. Klokhet och erfarenhet äger inget värde längre, man blir ju ändå bara rynkig på kuppen!
Fundera gärna på vad människans natur består i. Vad tycker du? Och hur tror du att framtidens människor kommer att betrakta oss nu levande, vi som blev frukten av industrialiseringens tidevarv, aktörer i den chica informationsteknikens gryning.
Nä, jag tror inte på kravet på social välfärd som den trygga och rätta vägen. Jag tror inte att så värst mycket upptäckargläjde, vardagsglädje och inspiration bor i tryggheten. Däremot bor det en massa tevetittande, slöbläddrande i veckotidningar och Farmville i tryggheten. Trygghetens baksida är förlamning, instängdhet och isolering samt en bristande tilltro till sin egen kapacitet eftersom samhället ändå försörjer en.
Det enda vi egentligen kan uppnå så är det tron på oss själva och på så vis skapa trygghet. Dit når vi genom att pröva våra vingar, inse saker och tings rätta värde, lära oss vad som är rätt och fel och en hel del kring ren överlevnad och då menar jag inte hur man löser problemet med borttappade telefonnummer i mobilens kontakter.
Jag tror att det är djävligt enkelt och hur djävla okomplicerat som helst.
I enkelheten bor förnöjsamheten och lugnet.
Och enorma mängder trygghet.
